Jag har sparat allt. I huvudet, i fotografier, textdokument, dagböcker. Från det första brevet på norska till det allra sista jag fick: Nyckeln som jag har runt min hals - som för att påminna om alla dörrar ni öppnade för mig.
Det där första mailet, jag minns det så himla väl. Hur min längtan bort från allt det där gamla äntligen skulle vara borta. Så länge man längtar bort är man aldrig riktigt fast? Så länge man säger 'jävla skitställe' kommer man att hitta en väg därifrån? Kanske. Men det krävs lite av en själv också. För mig krävdes det en hel massa sömnlösa nätter, ett års känsla av att allt var fel och oändligt många tårar. Och till slut: En registering på en hemsida för aupairer världen över.
Jag hade egentligen kunnat hamna varsomhelst bara det var någon annanstans. Nu hamnade jag i Norge. I Bergen... Var nu det låg. Det var så jag tänkte då. Nu vet jag precis. Jag har varit bosatt i Bergen och Bergen har bosatt sig i mitt hjärta.
När kontraktet från en annars ganska dålig aupairförmedling kom med posten blev allt helt plötsligt allvar. Jag skulle faktiskt få åka. Jag som aldrig varit på utlandssemester skulle åka iväg för att vara borta i ett helt år. Till en "Navy Officer" och en "Haairdresser" med två döttrar på sex och ett år. Till ett flerfamiljshus med en otrolig utsikt över Bergens hamn. (Bilder finns på FaceBook).
Bergen är Norges näststörsta by (=stad). Det regnar där. Ofta. Det var där jag började älska regnet. Speciellt när jag gick hem från stan på näterna över Puddefjordsbroen tillsammans med Lizza och Jamie - tjejerna som enligt många andra hade dålig inflytande på mig. Men som hjälpte mig upp, gång på gång på gång... Det finns nog ingen som fått mig att gapa så stort av förvåning som Lizza-love. Alltid nya upptåg. Det är en riktig liten gangster-tjej det där. I SO love her. Hur vi flirtade till oss det annars så svindyra lösgodiset på Seven Eleven, fick lite väl mycket uppmärksamhet på Loge Haven där vi satt och skvallrade under lager av filtar på hösten - hon rökandes och jag drack alltid varm choklad med grädde. Jag saknar de där nätterna. Och alla gånger på klubbarna. Lättlurade norrmän och gratisdrinkar. Shit vad vi drev med folk. De trodde att vi var lesbiska eftersom vi alltid dissade killarna, kom tillsammans - dansade tillsammans - och gick tillsammans. In your dreams, killar...
Men allt var inte bara nöjen. Saker hände där borta som skakade om både min och värdföräldrarnas världar. För att inte tala om barnens. De flyttade isär, skilde sig, skaffade nya, förändrade personlighet och fick världens kris. Såhär i efterhand vet jag att jag gjorde nytta, även om det inte alltid kändes så. Jag blev Vildes fasta punkt, Emilys "storasyster".
Emilyemily. Hur har det gått med dig sen jag åkte? Minns du hur ofta du skrek och sa att du hatade mig, hur du låg i sängen och grät över att ingen förstod - för att ingen brydde sig om dig. Hur jag alltid försökte ta mig tid men hur den inte alltid räckte till. Hur jag låg bredvid dig i sängen, sjöng sånger, läste sagor, smekte dig över ditt blonda hår, viskade att "Allt blir bra, vännen min". Även när du skrek och revs och slogs och sparkades.
Minns du? Och de där tidiga morgnarna då du smög ner till mig och väckte mig med ett stort leende och ett "godmorgon storesystra mi". Och vi gick upp, åt toast med mjölk och kollade på tecknat innan resten av världen vaknat.
Hrrm. Fortsättning följer en annan gång.
